januari 27, 2015

27 JANUARI KL. 18.46


Klockan är 18.46 och jag ligger på köksgolvet och tänker att de där listerna under kylen kunde man ju målat lite bättre. Stolsdynan under huvudet är blöt av tårar och snor och vadderingen ekar fortfarande av mina skrik. Skrik som blir till kvidande rop som blir till ynk som blir till ett utstött läte som låter lite som ett döende djur. Mina tår är guld. De glimrar till i ljuset från fläktlampan. Att döden dö på en trasmatta på Gibraltargatan. För att något inom en går sönder. Alltså fysiskt går sönder. På golvet. En blöt januaridag lika grå som kökslisterna.

Fanns du ens? Eller hittade jag på dig?

Klockan är 18.59 och jag väntar på dig vid Stockholmsgatan. Jag har på mig mysbyxor, en vit jacka, ett par röda hörlurar och en tygväska som det står BANG på. Nerklädd. Medvetet. För att det här ingen jädra dejt. Vi ska bara träffas och dricka fulwhisky och sedan kommer vi aldrig ses igen, för du är bara en i raden av folk som passerar, tänker jag och gömmer mig bakom spårvagnskuren för att inte verka alltför angelägen. Här ska ingen tro att jag vill något mer än att hej trevligt hejdå. Du kliver av vagnen i luvtröja, skejtarbrallor och en väska med is för man kan tydligen inte dricka fulwhisky utan is.

Jag tycker om dig med en gång.

Du slår dig ner i min gröna sammetsfåtölj och säger att du är totalt jävla fuckad. Efter en kvart vet jag att du är deprimerad, tycker de flesta människor är idioter, att dina vänner är din familj och att du ska sterilisera dig för att slippa föra dina gener vidare. Att det är ta dig eller lämna dig. Att du är som du är. Någon gång under kvällen frågar jag när du fyller år. Du säger att du fyller år idag. Jag bara tittar på dig och frågar vad i hela friden du gör här. Du säger att du inte bryr dig om födelsedagar. Jag skriker MEN GRATTIS! och kastar mig om halsen på dig och sedan går jag ut i köket och tar fram ett paket korv ur kylen för det är det enda jag har hemma som är värt att ge bort i födelsedagspresent. Och så ger jag dig det. Korv. Du blir genuint glad. Du går hem 01.01.

Jag kan se det i dina ögon när du kommer in i vardagsrummet där jag står och sorterar tvätt. Fast egentligen sorterar jag inte alls tvätt. Jag trycker ner kläder i en kasse mest för att slippa möta din blick. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Jag stänger dörren efter dig och tänker att jaha, det var ju en fin stund. Sedan tänker jag inte så mycket mer på dig alls förrän du hör av dig och frågar om jag ska med ut. Jag tänker att det kan jag väl. 
Det är fortfarande sommar.

Det var inte så här det skulle bli. Jag ska inte stå och låtsas sortera tvätt när du kommer och du ska inte titta på mig med den där tomma blicken.

Jag vet det ju redan från den tafatta första början. Att det finns ett mörker i dig dit jag inte når in. Men du har fastnat och jag kan inte släppa dig. Jag vet inte varför. Det är inte logiskt. Det bara är så.

Du sätter dig inte i min gröna sammetsfåtölj. Du säger att du tänkt. Att du tycker om mig. Att du vill tycka om mig mer. Men det kommer inte. Du säger att du inte kan. Detta. Du kan inte göra detta. Att du tycker om mig. Men inte på det sättet. 

Här stannar tiden. Jag går ut i köket och ställer mig vid fönstret. Patti Smith sjunger om att dansa barfota. Solen reflekteras i rutorna på huset mittemot. Där bor det bara par i hela ena uppgången.

Den enda gången jag tänker på absolut ingenting är när jag är med dig. Det är som att min hjärna är helt blank. Fast på ett bra sätt.

Vi kollar på Fear and Loathing in Las Vegas. Du kan den utantill. På spårvagnen hem pussar jag dig på kinden. Du stammar något osammanhängande innan du går av.

Jag har verkligen försökt, säger du. Inte tillräckligt mycket, säger jag och nu har solen gått ner och sommaren är över sedan länge.

Saker flimrar förbi. Fragment. En svettig jazzklubb. Dina fingrar mot tangentbordet. Din rynka mellan ögonen.

Jag lägger aldrig till dig som kontakt. Du förblir ett nummer. Aldrig ett namn. Jag tänker att då förhindrar jag mig effektivt från att känna att detta är något. Jag intalar mig att det är ren självbevarelsedrift. Jag vet att det är ren lögn.

Jag vet inte riktigt vem jag är när vi ses. Jag vågar inte riktigt plocka fram hon den där som vill kasta sig om halsen och säga hur mycket hon tycker om att vara just här, just nu.

Du säger att du har svårt för gränser. Jag tänker att jag ska bli gränslös.

Jag tänker att jag är lite som en soffa som du provsitter innan du på allvar bestämmer dig för om du verkligen vill investera.

Det är aldrig på mina villkor.

Jag börjar radera dina meddelanden varje gång du skickar något. Om du skickar något. När du väl skickat något. Dina svar kan dröja dagar. Ibland undrar jag om du ens lever. Jag raderar för att hämnas. På vad vet jag inte.

Du säger att jag ger dig ångest. Ångest för att du tycker om mig. Och du tycker inte om så värst många människor.

Du kastar ut mig mitt i natten vid ett tillfälle. För att du behöver vara ensam. När jag kommer hem försöker jag gråta. Det går inte. Så jag börjar laga mat. Klockan 03.10. Det känns helt rimligt. Du hör inte av dig för att kolla om jag är OK.

Jag tycker att vi ses sällan. Du tycker att vi ses jämt.

Det är som att börja om varje gång vi ses. Jag vet aldrig när det blir. Jag undrar om det är jag som kräver. Kväver.

Jag läser böcker och artiklar om introversion och hypersensitiva personer när jag borde läsa retorik och söka jobb. Jag tänker att kanske förstår jag dig bättre sedan.

Du gillar jazz. Jag gillar Bruce Springsteen. Du säger att det där är inte ens värt att kallas musik. Jag tänker att du har fina händer.

Jag har betett mig hemskt mot dig, säger du och jag bara tittar på dig. Ja, säger jag. Jag förtjänar dig inte, säger du. Så är det nog, säger jag och tänker fast jo.

Vädret går från varmt till kallt. Jag saknar dig trots att du sitter framför mig. För jag vet att du inte är där egentligen.

Ibland försöker jag gråta, men det slutar med att jag står framför spegeln och skrattar hysteriskt. Det är så här det känns att bli galen, tänker jag.

Du åker bort. Vi träffas inte på 40 dagar. Innan du åker frågar jag vad detta är. Du säger att du ska fundera. På om du överhuvudtaget vill ha mig. Det är först när jag går hem som jag inser vad du sagt.

Jag skriver ner saker som gör mig glad och saker som gör mig ledsen.

Jag tänker att här ska fan inte väntas på någon.

Jag träffar en kille som har discokula hemma. Vi kollar på film medan ljusprickarna dansar längs med väggarna. Jag sitter stel som en pinne med ett glas vatten i ena handen medan han försöker krama mig och allt jag kan tänka är att jag önskar att han var du och tänk om han lagt något i vattnet. Sedan reser jag mig tvärt och går hem.

Jag får ett sms när går genom ett folktomt köpcenter. Kan och vill du ses?
Jag vill svara något dräpande elakt argt. Jag svarar ja.

Vi träffas på biblioteket. Efter 40 dagar. Jag har på mig svart svart rosa rött och guldringar i öronen. Jag sitter i ett hörn nere på barnhörnan. Ovanför mitt huvud sitter en post-it där någon skrivit JAG HJÄRTA och så ditt namn. Jag tänker att det är lite lustigt. Sedan tänker jag att tänk om du ser den lappen och tror att jag skrivit den och så får du panik. Sedan tänker jag på att jag överhuvudtaget tänker så. Sedan kommer du gående i din gröna fjällräven. Du har på dig luvtröja och skejtarbrallor. Jag tänker att jag saknat din luvtröja och dina skejtarbrallor. Jag tänker att jag slår dig så jävla hårt i huvudet med retorikboken jag håller i handen om du säger att du kommit fram till att du inte vill ha mig. Du säger att du inte tänkt på det du sa att du skulle tänka på. Men du vet i alla fall vad du inte vill och det är att fortsätta hålla på som du gjort. Sedan frågar du om jag vill hänga. Jag säger att jag vill hänga. Vi hänger. Jag lägger mitt huvud mot ditt bröst när vi sitter på Haket och tänker att alla ser det här jag borde inte göra så här, men du puttar inte bort mig så jag sitter kvar. Det känns bra.

Dina händer är iskalla. Jag försöker värma dem. Jag tänker att nu, nu måste jag väl ändå börja gråta snart. Men det kommer inget.

Du slafsar när du äter pizza. Du inhalerar den. Jag tänker att jag borde tycka att det där är vidrigt, men jag gör inte det. Alls.

Du står i hallen i din gröna fjällräven, redo att gå. Trots att det är så ovärdigt, trots att jag vet med mig hur lönlöst det är att försöka hålla dig kvar, så plockar jag fram lappen jag skrev när jag listade saker med dig som gör mig glad. Jag räcker den till dig. Den andra lappen, den där det står om sådant som gör att jag går sönder inombords, den behåller jag.

Du tar med dig det bra. Jag behåller det dåliga.

Kyss mig, säger jag. Jag vet inte om jag menar det, säger du. Det gör inget, säger jag.

Fram till dess att du säger att du inte kan så är det fortfarande vanlig vardag. Jag målar naglarna i guld för att ha något att göra i väntan på att du kommer och säger det som jag redan vet att du ska säga men innan du sagt det så har det inte hänt.

Hur avslutar man något som aldrig ens fått börja? Kanske inte alls. Kanske just precis så här.

Kanske har inget hänt. Kanske är du bara i mitt huvud.

Men nej. Jag vet att det inte är så. Du har funnits och vad det här än kallas, oavsett om det inte går att sätta en etikett på det, så har du funnits. Även om ingen vet det. Ingen har någonsin fått veta. Jag höll dig för mig själv. Och samtidigt har jag aldrig riktigt fått ha dig. Kanske är det just därför jag skriver. För att åtminstone äga detta enda ögonblick. Stunden efter att du gått. När jag äntligen gick sönder.

Klockan 18.46 på ett köksgolv.

januari 12, 2015

9998,7


Det sägs att man behöver lägga ner 10000 timmar för att bli riktigt bra på något. Alltså riktigt jäkla bra.

Tiotusen timmar.

Jag blir typ sjösjuk när jag tänker på det. Kan inte ta inte det.

Jag pratade med en kille som jobbar som programmerare. Han har suttit framför en datorskärm större delen av sitt liv. Att säga att han kan datorer är en underdrift. Han äter, sover, tänker och pratar koder.  Han kan sin skit och han kan den bra. Han kan den i sömnen. Han kan den så bra att han kan försörja sig på den. På bekostnad av vissa sociala skills visserligen, men ändå.

Tiotusen timmar. Min hjärna kan inte riktigt få grepp om hur mycket tid det rör sig om. Kanske för att jag aldrig kommit så långt själv med något jag tagit mig för. Jag skulle kunna räkna upp hundra saker jag påbörjat med en iver som inte är av denna värld, men jag kan inte minnas att jag någonsin gjort det särskilt längre. Jo, fotograferingen. Men annars. Jag hoppar. Från det ena till det andra. Det är historien om mitt liv. Tanken på att gå ner mig i något så till den milda grad att jag blir ett med det och sedan existerar inget annat har alltid skrämt livet ur mig. Så jag börjar. Och hoppar. Börjar. Och hoppar. Och till slut har jag samlat på mig jäkligt mycket erfarenhet av ditten och datten, men hur väl kan jag det om någon frågar typ

När du fotar bröllop, hur ställer du in zoomen på blixten kvällstid?

Och jag svarar artigt 24mm för det låter bra och kanske stämmer det, inte vet jag och sedan byter jag snabbt ämne för att den jag pratar med inte ska inse vilken förfärligt dålig fotograf jag är som inte kan zooma med blixten och när jag kommer hem googlar jag blixtzoom men inte blir jag klokare av det. Sociala skills däremot. Det har jag. Ha!

Det handlar kanske inte ens om att man strategiskt lägger ner x antal timmar för att bli riktigt riktigt bra på något. Man bara gör det. För att man måste. För att man brinner för det. Vare sig det gäller koder, blommor, frimärken eller tyska orglar sent 1600-tal. Men innebär det att jag aldrig riktigt brunnit för något? För att jag inte suttit natt och dag och gjort det? Eller för att jag suttit natt och dag, men inte tillräckligt länge för att kallas nörd? Kanske är det så att vissa tenderar att göra en sak så intensivt att de till slut blir ett med det. Och till slut står de där med tiotusen timmar bakom sig och tänker inte ens på det. Det är inte ens timmar längre, det bara finns där. I form av en gedigen kunskap som aldrig försvinner. Som sitter i deras allra innersta. I ryggmärgen. Vare sig det handlar om att sitta i en källare och tittar på färg som torkar eller skriva koder som i de flestas ögon är rena fikonspråket. Du kan din skit. Du kan den bra. Jävligt bra.

Att börja och aldrig sluta.

Eller börja om och om igen.

Samma samma. Fast ändå inte.

Men jo, jag kan väl en del ändå, insåg jag när jag öppnade kuvertet jag fått hemskickat från den lilla hålan jag bodde i innan flyttade till Göteborg. Där jag jobbat som vårdbiträde otaliga dagar och kvällar och nätter i väntan på att det riktiga livet skulle börja. För någon gång måste det ju göra det. Om man väntar tillräckligt länge. Spritar händerna tillräckligt noga. Goda saker kommer till de som väntar. Så jag väntade. Och väntade. Och tänkte att snart börjar det. Livet. Jobbet där jag får utlopp för min kreativitet. Det som får mig att stå ut med att göra det jag gör nu, för jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Tills jag insåg att livet pågick för fullt och att där och då faktiskt är här och nu och om fem år är jag 40 och vänta, vänta, vänta, det var ju inte så här det skulle bli, men jo, det var det här det blev. Där och då. Här och nu. Och livet väntar inte på någon. Det rullar skoningslöst på. Och en dag står man i sitt andrahandskök med ett arbetsintyg i handen där det står att man jobbat 9998,7 timmar som vårdbiträde och golvet börjar liksom gunga under en.

9998,7 timmar.

Man kan sin skit. Man kan den bra. Jävligt bra. Bevisligen.

december 25, 2014

FALSK RIS À LA MALTA


1 pkt keso (250 gram)
1/2 dl grädde
2 msk kokosflingor
1-2 tsk mandelmjöl
kanel 
kardemumma
hallon

Vispa grädden. 
Mixa keso, kanel och kardemumma tills det är en slät massa.
Vänd ner i den vispade grädden tillsammans med kokosflingor och mandelmjöl.
Pudra över lite extra kanel och ät med massa hallon.
Står mig på detta julen.